Är det slut nu...

När lunchen närmade sig på Midsommarafton kände jag att jag inte mådde väl.

Känslan/ obehaget höll i sig hela dagen vilket gjorde att jag inte var i form.

Nedstämd, orolig o trött.

Gick o la mig en stund efter maten men kom inte till ro.

Hade ont.

Ont i bröstet.

Bröstsmärta.

Låg o såg alla senarior framför mig o känslan var fruktansvärd.

Ambulans, kollegor på hela sjukhuset som jag känner, EKG, blodprov, dödlig diagnos.

Allt snurrar.

Rädd.

Vill inte vara sjuk.

Vill inte hamna på sjukhus.

Nu mår jag illa också.

Hjälp.

Känslan satt i sig hela kvällen.

Tryck över bröst.

Smärta.

Oro.

Ska jag ringa ambulans?

Började kallsvettas när gubben o jag skulle kika på tv.

Tog en dusch.

Rädd.

Orolig.

Berättade för mannen min att jag hade ont.

Vågade inte berätta innan. Löjligt men vill inte oroa i onödan.

Vilopuls på 95.

Hjälp!

Vi ringde hem ungdomarna som var på grillfest.

Om vi skulle behöva åka till sjukhuset så ville vi att de skulle vara hemma med Oscar som låg o sov.

300 kr kostade taxin hem för dottern o hennes kille.

Värt varje krona.

Såg att hon hade gråtit.

Min stora lilla älskling.

Vilopuls på 90.

Hjälp!

Ringde sjukvårdsupplysningen.

Blev helt plötsligt lugn o kände att hon tog sig an min oro.

(Ibland behövs en utomstående som inte känner en.)

Lade på luren o kände mig lugn.

Smärtan har klingat av.

Vad hände?

Vi kom alla överens om att jag o gubben skulle gå att lägga oss.

Klockan var nu ca 22.

Låg o tittade i taket.

Kände efter vart värken  verkligen sitter.

Är det bröstet?

Hjärtinfarkt?

Nä, det är inte bröstet.

Det är inte hjärtat.

Det är nedre delen av revbenen på vänster sida som gör ont.

För mig är detta ett tecken.

Tecken på att kroppen behöver vila.

Detta är ett symtom på att jag sakta men säkert är på väg att gå in i den kända väggen igen.

Vill inte.

Måste tänka på mig själv.

Blir lugn i sängen o inser att jag har sett tecken tidigare i veckan på att min kropp säger ifrån.

Smärta i axeln, sovit väldigt mycket, ingen kraft o varit nedstämd.

Pratade länge med min man när vi låg där i sängen och lugnet infinner sig mer o mer.

Han klappar på mig.

Han finns där för mig.

Han håller min hand.

Vilopuls på 70.

Yes, den sjunker.

Nöjer mig med detta o struntar i att ta pulsen något mer.

Somnar o vaknar med samma värk men vet vad det är.

Tillbringar en lugn lördag med familjen där jag bara får vara.

Detta behöver jag.

Vila.

Oron sitter i o ångesten över att jobb väntar på söndag kväll.

Bestämmer mig för att gå... vilken tok jag är!

Gick till jobbet, svettades som bara den. 

Oro.

Ångest.

Inser att det inte fungerar.

Pratar med min goa kollega o klockan 20.30 går jag hem.

Hem till tryggheten.

Hem till lugnet där ingen kräver något ifrån mig.

Hem där jag har kärlek i överflöd.

Hem där jag inte behöver måla upp en fasad.

Hem där jag inte behöver gömma mig från mina känslor.

Bestämmer mig för att inte gå till jobbet mer under veckan.

Nästa pass väntas fredag kväll.

Får se hur jag mår?

Orkar jag?

???

En dag i taget!

Kortet togs innan vår Midsommarmiddag.

Lätt att sätta på en fasad, ett ansikte med lite smink när man inte mår bra.